Test: Sennheiser HD 660 S2 - en uppgradering… och en nedgradering

Introduktion

Är du en HiFi-nörd med försmak för hörlurar har du troligtvis vid något tillfälle kommit i kontakt med Sennheisers klassiska HD 600 och HD 650. 600-serien har funnits sedan slutet av 90-talet och länge varit bland de mest omtyckta öppna hörlurarna på marknaden, både för generell musiklyssning och pålitlig mastering/mixning i studiomiljö. Detta tack vare en exemplarisk neutral klangbalans där inget sticker ut som "hypat" för att göra ljudet mer säljande. Naturlig ljudåtergivning helt enkelt. Men som med många referenslurar från förr har lågbasåtergivningen lämnat lite att önska.

HD 650 är aningens varmare i ljudbilden än 600, men skillnaderna är framförallt kosmetiska. För några år sedan uppdaterades dock serien med tillskottet HD 660S, som ämnade ge ljudet en modernare tuning. Dock blev det på viss bekostnad av det neutrala och silkeslena mellanregistret.

Nu uppdateras klassikern igen med nya ljudelement. Den här gången lovar man ha fokuserat på lurarnas kanske största (enda?) svaghet, nämligen lågbasen. Frågan är om HD 660S2 är värda de extra tusenlapparna jämfört med de klassiska modellerna, som fortfarande säljs. Eller är detta mest en onödig uppgradering?

I kartongen

Liksom syskonen paketeras HD 660S2 ganska oglamoröst i en standardkartong tillsammans med dokumentation och en tunn förvaringspåse. Jag hade hemskt gärna sett ett rejält förvaringsetui med tanke på priset. I lådan ligger också två olika utbytbara kablage. Båda har en längd på 1,8 m och antingen en traditionell 6,3 mm monokontakt eller en 4,4 mm balanserad s.k. "pentaconn"-kontakt. Du får även med en adapter som konverterar 6,3 mm-kontakten till en 3,5 mm-minikontakt, för bärbara enheter.

Till skillnad från de första HD 660S är den elektroniska impedansen här tillbaka på 300 ohm, likt HD 600/650. Dessa lurar är inte alls tunga att driva med förstärkare, men den relativt höga impedansen innebär att du troligtvis inte får tillräckligt hög volym ur dina bärbara enheter. Min Macbook Pro M1 Max fungerade bra med HD 560 (120 ohm), men med HD 660S2 är volymen ofta på max. En hyfsad förstärkare är därför att rekommendera, men det behövs inget avancerat. Handlar du som privatperson rekommenderar jag Schiit Magni, är du proffs så kika på RME ADI-2.

Design, kvalitet och komfort

Till utseendet är det inte mycket som förnyats med HD 660S2. De följer samma formspråk med samma materialval som de senaste revisionerna av HD 600 och HD 650. Det innebär en ergonomisk konstruktion övervägande i plast (dock solid sådan), en huvudbygel i aluminium, huvudband i textilbeklädd foam och öronkuddar i velour. Det är definitivt funktion före form, men jag gillar det ikoniska Sennheiser-utseendet. Velourkuddarna är som tidigare riktiga smutsmagneter och med tiden lär de se lite dassiga ut. På plussidan är de superlätta att klicka av och byta ut. 660S2 utmärker sig från sina syskon med ett snyggt mattsvart utförande med modellbeteckning och logotyper i koppar.

Precis som med HD 600 och 650 tycker jag att lurarna är bekväma, men med vissa brister. Velour-kuddarna är inte lika sköna mot huden som läder eller alcantara. Jag älskar inte heller huvudbygeln, det uppstår gärna en tryckpunkt ovanpå hjässan efter en stund. Detta upplever jag dock med 90% av alla fullstora hörlurar, så det är möjligt att jag är känslig. Lurarna trycker relativt bestämt runt öronen inledningsvis, men det minskar ju mer man använt dem.

Funktionalitet

HD 660S2 är helöppna lurar (du ser rakt in i elementet genom grillen) och givetvis innebär det att de inte isolerar dig mot omgivningen överhuvudtaget. Således är de inga lurar för högljudda kontorslandskap där du är omgiven av kollegor (speciellt om de inte delar din musiksmak...).

Eftersom HD 660S2 är helt analoga och inte har någon extra funktionalitet att tala om, utöver utbytbara öronkuddar, tillägnar vi några stycken till HDV 820-förstärkaren som jag fick levererad för testet.

Detta en clean enhet rent utseendemässigt. Den erbjuder hela kedjan från USB- samt optisk ljudingång med högkvalitativ D/A-omvandling (inklusive hantering av DSD-filer) till en komplett uppsättning obalanserade och balanserade ljudutgångar. Här finns både stereo XLR, 4-pin mono XLR samt den modernare 4.4 mm mono pentaconn. HDV 820 kan också användas som för-förstärkare i en större stereo då den även har analoga XLR-utgångar på baksidan.

Aluminiumhöljet, den rejäla och lyxigt dämpade volymratten samt relät för byte av källa, som fade:ar ut signalen snyggt, ger enheten en härlig premiumkänsla. Dock är balansen vänster/höger inte perfekt följsam hela vägen ner till minimivolym. För en såpass stor och dyr enhet hade jag gärna sett att den varit lite stadigare.

För dyr är den verkligen! I kategorin hörlursförstärkare är den tyvärr svår att försvara. Den absurt höga impedansen (45 ohm!!!) innebär att i princip alla dynamiska hörlurar med varierande impedanskurva kommer att få en påverkan på sitt frekvensomfång. Vilket betyder att du behöver vara väldigt selektiv med vilka lurar du använder tillsammans med HDV 820. Jag gissar att detta är en medveten "tuning" gjord av Sennheiser för att inge lite mer värme och kropp i ljudet, framförallt hos HD 800-lurarna. En elektronisk EQ med andra ord. Det märks även med HD 660S2, där den extra musten i basen/mellanregistret nästan blir lite kaka på kaka.

Men den spelar ändå ruskigt bra med HD 660S2. Det finns mer volymresurser än du någonsin lär behöva och ljudet sprudlar av detaljer, kraft och dynamik. Du lär dock få minst lika goda kvalitéer för betydligt mindre stålar via nämnda RME ADI-2. Och du får ändå behålla den tyska byggkvalitén :-)

Ljudkvalitet

I stora drag är ljudbilden hos HD 660S2 klassisk HD 600. Det innebär ett klangrikt, fylligt och naturligt ljud med ett magiskt mellanregister och en diskant som är skön för öronen utan att kännas beslöjad. Här finns en riktigt fin och krispig detaljåtergivning. Är du van vid halvbra trådlösa lurar eller högtalare i sub-optimal miljö kommer den distinkta och luftiga stereobilden vara en riktig ögon(öron?)öppnare. Ljudbilden är dock, i traditionell HD 600-anda, inte särskilt utbredd utan mer "inuti" huvudet.

Vad gäller skillnader mot tidigare måste jag reservera mig för att jag inte haft ett par HD 600 eller 650 under testperioden. Men jag ger mig tusan på att diskanten är lite annorlunda och mer åt 660S-hållet. Röster låter laid-back jämfört med ursprungsljudet, medan jag upplever mer lyster i toppen. Det ger, likt första HD 660S, intrycket av ett större och mer detaljerat ljud vid första lyssningen. Men efter ett tag saknar jag den magiska närvaron i kvinnorösterna som jag alltid älskat hos 600/650. Jag lyckas bekräfta detta genom att leta upp mätgrafer och efter dem gör jag en enkel EQ-justering i Roon (se bild). Nu är vi hemma, holy shit. Lyssna bara på saxofonen 3 minuter in i stycket "Roma", från Michel Godards Monteverdi - A Trace of Grace. Gåshud!

Vad gäller basområdet är det mycket riktigt lite fylligare än vad jag minns från 600/650. Det är nice, men skillnaden är inte enorm på något sätt. Pluspoäng för att man lyckats pressa fram ett par decibel till ur kartong, men du uppnår enkelt samma med HD 600/650 via en EQ. Är du ett självutnämnt basshead hade jag styrt dig mot ett par slutna lurar istället, alternativt planar-lurar som Audeze LCD-2.

Att jämföra med HD 800S är ganska meningslöst då du får nästan tre stycken 660S2 för samma pris som ett par 800S. Men jag har iallafall alltid föredragit ljudet ur 600-lurarna ur kartong jämfört med 800-serien, som är sjukt detaljerat men mer kliniskt och inte lika autentiskt. EQ-justerar du ner den hypade diskanten i 800S och introducerar mer värme i ljudet är det en annan historia, då blir 800S en vansinnigt imponerande lyssning.

Slutsats

Å ena sidan är HD 660S2 en förträfflig hörlur. Jag älskar HD 6XX-soundet och den nya modellen är inget undantag. Här får du ett lysande mellanregister, mycket naturtrogen och detaljerad klang samt en något mer "modern" bastuning (i positiv bemärkelse).

Men precis som med första HD 660 har lurarna väldigt tuff konkurrens av de avsevärt billigare HD600 och 650, som fortfarande förblir de mer neutrala i serien. Den extra basen är förvisso uppskattad, men den är blott en enkel EQ bort för en HD 600/650-ägare. Då man tweakat diskanten/mellanregistret till det sämre tar fördelarna och nackdelarna ut varandra. Således står vi här med en hörlur som enbart kan anses vara en smakvariation, snarare än en rak uppgradering från 650. Men som ändå kostar betydligt mer.

Överväg 660S2 om du tokdiggar färgutförandet och/eller inte bryr dig så värst mycket om de extra tusenlapparna. Har du däremot en tajtare budget är valet solklart: köp HD 600 istället. Har du redan ett par 600/650 finns ingen anledning att uppgradera.